Förlossningsberättelse del 3- ett oväntat men lyckligt slut

... ja vi trodde faktiskt att det skulle kunna bli en vanlig förlossning för jag var öppen 6 cm. Visst kände jag att det skulle dröja några timmar till men det skulle nog bli bra till slut.

Barnmorskorna fortsatte att öka på det värkstimulerande droppet var 20:e minut. De hade tillåtelse att höja några gånger till utan att rådfråga om läkare och de hade de tänkt göra. Fy , jag hatade varje gång det gått tjugo  minuter och de skulle in och höja det förbaskade droppet. Droppet gjorde att värkarna blev ondare och ondare och trycket neråt var fruktansvärt.

Efter att de höjt droppet ytterligare än gång, lagt mig på rygg och sedan hissat upp mig i sittande ställning i sängen hände det fruktansvärda. Det kändes som att något i min kropp gick sönder och jag hörde ett starkt ljud inom mig. Sekunderna efter kände jag en fruktansvärd smärta sprida sig över magen och ut på sidorna. Först tänkte jag att denna känsla kanske är normal, det gör ju ont hela tiden så varför skulle inte denna sorts smärta kunna infinna sig? Men så tänkte  jag att detta inte kunde  vara normalt. Jag tittade på min barnmorska och sa att något har hänt, det gör jätteont i magen. Sen upprepar jag de orden om och om och om igen. " Aj min mage, Aj min mage , Aj min mage" Jag ville att de verkligen skulle förstå att jag inte hittade på utan att det verkligen gjorde  ont.

30 sekunder senare stod vår läkare inne i rummet och tar med sina fingrar löst, löst över magen. För mig kändes det som att hon slog mig i magen. Jag skrek! Härifrån går det hela mycket, mycket fort. Jag hör läkaren säga "tryck på knappen NU" och jag tänkte  att nu är det kört. Jag vet vad trycker på knappen innebär, det innebär att läget är akut.

En spruta i benet , bort med alla sladdar, lossa sängen , ut i korridoren , massa människor, röster, turbulens och panik. Hör någon som ropar " ta hand om pappan". Jag vågar inget annat än att bara blunda. Jag ville inte vara med! Jag ville inte vara med när vi förlorar vårt barn.

Inne i operationsrummet drogde över mig i en annan säng, någon med glasögon frågade om jag är allergisk mot något (?). Sedan kom det en svart mask över mitt ansikte, och jag såg att det är den manliga narkossköterskan som var med förra gången vi gjorde kejsarsnitt med Vilton. På något sätt blir jag lite tryggare. Godnatt Therese säger han , sen sover jag.

Det som hände under tiden jag sov var att de snabbt som tusan plockade ut Olivia som inte låg i någon trygg livmoder längre utan hade åkt ut i buken. Min livmoder hade alltså spruckit. Hon fick inte heller någon näring från moderkakan för den hade lossat och hon hade  en puls på 60 slag i minuten. Ute ur magen fick hon in i akutrummet där hennes pappa stod och fick se när de försökte få liv i henne igen. Hon var blek, hade låg puls och andningssvårigheter. De gav henne syrgas och försökte få henne att komma tillbaka. Efter ungefär 10 minuter hade hon full appgar , från att ha haft nollor. Tack och lov!

Jag fördes till uppvaket medan Peder och Olivia fick komma till neonatalavdelningen. Där låg det tätt emot varandra, hud mot hud. Allt hade gått bra , vår dotter klarade sig. Hade det gått två minuter till hade hon inte gjort det har läkaren förklarat för oss i efterhand. Hade jag inte sagt till att jag hade ont i magen hade hon inte överlevt. Jag är så tacksam att jag lyssnade på mig själv och sa till barnmorskan, jag är så tacksam att barnmorskan kallade på läkaren så fort som hon gjorde och att alla inblandade handlade så professionellt som de gjorde. Kommer alltid vara evigt tacksam!

På vägen till uppvaket hörde jag en manlig röst säga i mitt öra " din dotter mår bra". De orden var de bästa ord jag någonsin hört. Jag blev lugn och trygg och somnade om. Efter några timmar vaknade jag av det finaste jag sett, min älskade man stod och höll vår dotter i sin famn, trodde jag drömde. Sedan fick hon ligga på mitt bröst några minuter innan de gick tillbaks till NEO.

Det blev 5 dagar på sjukhuset för att jag skulle komma ikapp mig lite efter kejsarsnittet. Olivia repade sig fort och fick permis från NEO för att vara med oss hela tiden. Alla tester och undersökningar såg bra ut och på lördagen var det äntligen dags att få åka hem. Skakiga men hur lyckliga som helst fick vi åka hem till vår lilla pojke som hade blivit storebror.

Någon eller något skyddade oss den natten, tror vi har en skyddsängel!