Förlossningsberättelse del 2- tillbaka till sjukhuset

...jag klarade inte av att stanna hemma till kl 18:00 utan runt 15-tiden fick min snälla far köra in oss igen. Det gjorde så ont att åka bil, varje gång han gasade sög det i livmodern. När vi kom tillbaka till förlossningen fick jag sitta med ctg runt en timma och de var inte nöjda nu heller. De ville ha ett mer vaket tillstånd på bebisen, drack isvatten och buffade men hon sov gott. Jag var inte öppen mycket mer än 1 cm och huvudet stod fortfarande högt,lite besvikna men ändå väntat.


Vi fick iaf bli kvar på förlossningen tack gode Gud och vi fick ett rum även om jag inte var i aktiv förlossning. Tanken var att jag näst nästa  dag skulle sättas igång så det fanns ju ingen anledning att skicka hem oss igen,  särskilt inte när de var lite oroliga för bebis.

Värkarna fortsatte å göra brutalt ont och på kvällen runt 18-tiden hade jag öppnat mig 4 cm. Vi blev positiva eftersom det hade gått lite framåt. Jag fick en Eda som hjälpte otroligt bra, Värkarna fick en helt annan karaktär och det är jag glad för eftersom barnmorskorna skulle komma att ge mig värkstimulerande dropp för att ge mer kraft i värkarna. Hatar värkstimulerande dropp men vad gör man när man måste få mer effekt ?

För att skynda på förloppet ytterligare valde man att ta hål på hinnorna och vattnet forsade, de fick byta under mig två gånger. Helt otroligt vad mycket vatten man har. Lillans puls fortsatte vara svajig och till slut bestämde man sig för att koppla skalpelektrod på hennes huvud för att mäta syret. En barnmorska tryckte på magen med halva sin kroppstyngd och en annan försökte sätta dit elektroden. Det skulle gjort ont sa dom men jag hade så bra bedövning att jag knappt kände när dom pressade ner henne samt grävde i mig. Lillan hade snurrat runt som en propeller där inne så det var inte lätt att få dit elektroden. När detta var gjort var det bara att vänta. Kanske vattenavgången skulle sätta fart på öppningsskedet.

Icke, när de undersökte mig runt 21-tiden var jag fortfarande öppen bara 4 cm. Droppet ökades på och trycket neråt var fruktansvärt. Tog de flesta värkarna ståendes och fick beröm för det eftersom de flesta som föder barn tydligen föredrar att ligga eller sitta. Anledningen till att jag ville stå  var att jag tyckte smärtan blev lite lättare att hantera ståendes. Peder vad fantastisk hela tiden, stöttade mig och försökte va positiv. Var också noga med att berätta för personalen att jag hade " blivit lovad" att inte behöva ha ont lika länge som sist innan man ev beslutade om kejsarsnitt. Kändes bra att han låg på dem eftersom jag inte orkade det.

 När jag undersöktes igen hade jag öppnat mig 6 cm och vi var verkligen positiva. Nu hade det faktiskt hänt saker och en naturlig förlossning var kanske inte så långt borta ändå ?

Fortsättning följer...