Förlossningen och dagarna innan

19 februari

Min kropp är väldigt tidsinställd. När jag har mens kommer den alltid exakt 2 veckor efter ägglossningen och jag får alltid mensvärk 1 timma innan jag börjar blöda. Jag får alltid en molande värk runt ägglossningen och mår lite illa, så har det varit så länge jag minns. Därför tänkte jag att nu den 19 februari kommer något säkert hända med kroppen för nu har min graviditet varat i exakt 40 veckor. 00:15 fick jag en rejäl sammandragning som kändes mer än de jag haft tidigare och jag tänkte direkt att kroppen är väldigt punktlig och nu börjar de första tecknen på att förlossningen närmar sig. På morgonen den 19 februari lossnade också slemproppen och jag hade lite sammandragningar under dagen men inget som gjorde så ont.

20 februari

Natten till den 20 februari var ungefär likadan som natten innan fast sammandragningarna gjorde lite ondare. När jag vaknade hade jag en ganska kraftig mensvärk.

21 februari

Samma sak som natten innan fast ännu kraftigare sammandragningar. Vaknar av dem och de gör ont fast det är inga riktiga värkar för de kommer oregelbundet och kan vara flera minuter. Vi får se nu inatt om de blir ännu kraftigare. Besökte barnmorskan idag med och allt såg fint ut.

22 februari

Segt , segt och åter segt. Ännu mera slempropp har lossnat, haft en del förvärkar idag, vissa ondare andra mindre onda. Smärtar i ljumskarna och trycker på neråt. Vart ute och lekt med Nala idag, jag och Peder, han har semester men åkt på förkylning. Hoppas den går över illa kvickt och att jag klarar mig från att bli sjuk. Idag fyller Lukas år. bebisens blivande skyddsfar, eller fadder. Hade ju vart en bra dag att komma på men icke sa nicke.  

23 februari

Inte riktigt lika mycket förvärkar natten till idag men en enorm mensvärk och ryggvärk när jag vaknade. Kopplade på TENS-apparaten och lyckades somna om, vaknade helt smärtfri i ryggen, helt underbart. Vet inte om jag börjat läcka fostervatten nu eller om det bara är tunna flytningar, spännande. Peder mår bättre vilket känns väldigt skönt, han ska ju också var stark och pigg inför förlossningen.  

Kollade på melodifestivalen ensam på kvällen och Peder vari väg en sväng på 30-årsfest. När han kommit hem och vi skulle lägga oss för natten kändes det som att det knäppte till när jag låg i sängen och jag sprang på toa. Det rann från mig och jag var helt säker på att det var vattnet som gått. Började skaka av nervositet och ringde till förlossningen. De sa att vi skulle få en tid kl 10:00 morgonen därpå och att jag skulle höra av mig om det blev värre. Det blev värre, värkarna kom med ca 4-6 minuters mellanrum och gjorde ont. Runt 05:00 på morgonen åkte vi upp och fick bli uppkopplade på CTG. De var osäkra på om de var vatten som gått och ville kolla på min binda för att konstatera om det var det eller inte. De lyckades inte så bra så därför gjorde en läkare en vaginal undersökning på mig för att se hur öppen jag var, ynka 1-2 cm. Hon gjorde också ett ultraljud där det konstaterades att det inte var fostervattnet som gått utan det måste ha varit resterna av slemproppen. Vi fick sätta oss i väntrummet så länge och där var en pärs att sitta. Det gjorde så förbaskat ont hela tiden och jag stod inte ut. Tillslut efter en evighet kom en läkare in och såg hur ont jag hade, de beslutade sig för att lägga in oss i ett övernattningsrum och ge mig en sovdos på morfin och smärtstillande. Somnade en stund på den och vaknade vid tvåtiden dagen därpå.

24 februari

Vaknade som sagt vid tvåtiden på dagen och hade ont igen  , de kopplade upp mig på CTG igen och kollade hela tiden hur bebis mådde. De sa att han hade en dålig kurva vilket fick mig att bli orolig. Jag öppnade mig ingenting utan hade bara de där förbaskade värkarna. Behöll knappt någon mat den dagen utan det kräktes jag upp igen. På kvällen vid 20:00 åkte vi faktiskt hem till mina föräldrar en stund bara för att få komma bort från rummet lite, där tog jag en varm dusch och fick på mig lite fräscha kläder, Stod ut i ca 2 timmar innan vi fick åka tillbaka till förlossningen , väl där fick jag ytterligare en sovdos efter några omgångar med CTG och undersökningar om jag var öppen något, men icke. Somnade runt midnatt.

 25 februari

 Vaknade vid 05:00 på morgonen av ett det gjorde så jävla ont, minns att jag tänkte att nu måste det väl satt igång på allvar. Vankade av och an i korridorerna, fick hjälp med dusch och låg i sängen med CTG och värkar. Det var många som var inne och kände på mig om jag var öppen något och tillslut sa en att jag var öppen 4 cm. Då blev det helt plötsligt ändrade planer och vi fick ta vårt pick och pack och flytta in i ett riktigt förlossningsrum. Där stack de hål på mina hinnor och vatten började forsa ut, det var helt otroligt hur mycket vatten som kom ut. Det rann på hela golvet och jag satt i en stor pöl. Fick äntligen ha lustgas och den släppte jag inte många sekunder efter det, tyckte det lindrade bra och jag fick koncentrera mig på något annat. Allt som hände i detta rummet är för mig en dimma när det gäller ordning på allt. Men jag fick EDA och det var så bra, istället för att ha värkar som en mesnvärksliknande smärta runt hela magen och ryggen blev det istället ett tryck neråt, som visserligen gjorde ont men inte lika ont. Jag fick också ett värkstimulerande dropp för att få igång det hela bättre och då kom värkarna ungefär med 1-2 minuters mellanrum vilket gjorde att jag inte hann återhämta mig alls. Jag minns att det kom in läkare med jämna mellanrum som ville ta prov från bebisens huvud för att se hur han syresatte sig eftersom de hela tiden oroade sig för hans välbefinnande. De kände också om jag öppnat mig och sa att det inte hänt något alls och att det knappt var 4 cm ens, de hade nog känt fel tidigare. De sa att det var väldigt trångt där inne, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag hade kämpat så många timmar utan att det gett någonting. Fick sitta i en slags gungstol med lustgasen i den ena handen och där var det inte mycket energi kvar, jag var fullkomligt slut. De undersökte mig igen när jag suttit där ett tag men läget var fortfarande oförändrat. Runt 18-tiden  kom en manlig blond läkare med glasögon in , det minns jag, och säger att det nog är bäst att det blir ett kejsarsnitt för nu mår varken jag eller bebisen bra. Han sa att statusen lika gärna kan vara densamma om 5 timmar och det skulle vi inte orka mer. Jag fullkomligt grät av lycka, jag skulle slippa det här nu. De kopplade bort det värkstimulerande droppet, satte en kateter, Peder fick byta om till kirurgkläder och ca 20 minuter senare var vi på väg in till operation. Fick träffa underbara narkosläkare och narkossköterskor som bemötte på  ett underbart sätt. minns en som hette Christer som stod vid min sida hela tiden. Jag var vaken under hela ingreppet och mådde hur bra som helst, jag var så otroligt glad att slippa ha värkar längre. Efter en liten stund 19:11 hörs ett underbart ljud, vår son som skriker och våra ögon fylls utav tårar. Jag tittar åt vänster och ser en blå underbart söt pojke omringad av grönklädda människor. Han ser ut att må bra, tänkte jag. Peder fick klippa navelsträngen och sedan fick han komma och ligga på mitt bröst. Äntligen hade vi vår prins hos oss och jag har aldrig varit lyckligare, han var det finaste vi sett och så älskad från första stund.